Eva Soderlind 2010 Redaktör Eva Söderlind

november 2010

Svininfluensan och banken

Kommer ni ihåg förra hösten och influensaskräcken? 2009 års variant hade ett särskilt otäckt namn: SVININFLUENSA och fler svenskar än något annat år lät vaccinera sig. Vi tvättade händerna så fort vi fick syn på ett handfat, vi smorde in händerna i mera sprit än vi festade upp, några slutade hälsa genom att ta i hand och prövade i stället indisk bugning med händerna sammanpressade framför bröstet. Om någon nös på bussen, blev stackaren nermejad av allas hatiska blickar som tvingade honom att fly, hopkurad, vid nästa hållplats. Men nu är skräcken glömd, jag minns inte ens om det var virus eller bakterier som hotade vår trygghet.

Men samtidigt nonchalerade vi andra hemska smittkällor. Fast de var översynliga. Nu ska ni få höra. Det var en dag i november och jag hade ett bankärende att uträtta. En blek novembersol sken rakt in i bankomaten och bländade nästan de inglasade texterna. Men tangenterna syntes desto tydligare. Deras svarta konturer var inte ditmålade utan bestod av SMUTS, sorgkanter av fet, intorkad lort!!!

Jag tyckte jag såg små tjocka svarta svin överallt hoppande från tangent till tangent och som bara väntade på att få skutta över till mina darrande spritdoftande fingertoppar. Det gick bara inte att klicka omkring i det där äckliga tangentbordet, utan jag stegade in i banken och bad första bäs

ta bankdisk-person att följa med ut och beskåda den knappast kundvänliga bankomaten. Dumt gjort. Jag hade glömt att banken inomhus inte längre befattar sig med pengar i kontantform. "Det är en särskild bankomatservicefirma som sköter om utomhusattiraljerna" fick jag till svar plus ett löfte att den firman skulle bli uppringd i ärendet.

Då gick jag hem, hällde diskmedel på en ny wettexduk, vandrade tillbaks till bankomaten och under uppmuntrande hejarop från damen bakom mig i kön torkade jag bort det värsta. Med den nu svarta trasan i högsta hugg gick jag in i banken och visade den för den förbluffade personalen, som generade fick fram att det egentligen var "en ledningsfråga" och att de skulle "bolla ärendet vidare". Tyvärr var inte chefen där just då, men jag tröstade dem med att lova att komma igen.

En vecka senare var vi båda på plats. Bankomaten var om möjligt ännu lortigare. Jag visades in i chefsrummet, och den unge, välkammade chefen reste sig leende, hälsade mig välkommen och berättade om vilket gott gemensamt skratt han och personalen hade fått då de berättade om min trasa. Jag svarade att jag inte precis skrattat då jag förstått att han inte tagit till sig kritiken. Hade han nyligen gått ut och tittat på bankomaten? Nej, det hade han inte. Det var skilda huvudmän ute och inne förklarade han och det var trafikens fel att bankomaten blev dammig. Jag frågade hur han själv skulle reagera om hans eget tangentbord till datorn var lika lortigt som det han hänvisade kunderna till att utomhus i ur och skur mot avgift utföra sina bankärenden på. Han fann den idén så absurd att han började skratta igen och lyfte upp sitt skinande tangentbord för att visa mig hur rent det var. Det var bara att skratta med, slå sig på knäna, resa sig och gå. Det lönar sig inte att prata med dem som intet begriper.

Men jag skrev ett muntert brev till allra högste chefen, som beklagade att banken inte levt upp till mina förväntningar. Banken skulle inom kort återkomma med svar på mitt brev. "Kort" visade sig vara ett elastiskt begrepp. Ett år senare har "kort" ännu inte kommit till skott.

Hur slutade det då? Jo, jag bytte bank och trafikdammet fortsätter att damma. Om lokalchefen finns kvar vet jag inte. Men någon svininfluensa slapp jag! Eva

❀ ❀ ❀ MacSeniorer uppmanas komma med inlägg, kommentarer, iakttagelser om världen i stort och om den lilla världen runt tangentborden! evahzn@bredband.net ❀ ❀ ❀

 

september 2010

En timmes färd till en annan värld

Först tar man bussen, sedan tunnelbanan, därpå apostlahästerna i trav genom en lindallé i en förort, som plötsligt tar slut vid en brant stig som leder uppför en gräsbevuxen backe och in i skogen. Just här är skogen rätt gles och har fått ge plats åt en enkel grillplats med ett bastant träbord och nästan hela vita plaststolar. Stigen sneddar förbi mot en bilväg som för vidare genom storskogen

I tolv år tog jag genvägen genom gläntan utan att lägga märke till en försynt skylt som traktens hembygdsförening hade satt upp och som förklarade varför det ligger stora stenar på rad mellan björkarna och tallarna. De är grundstenar till en järnåldersby på 500-talet! Nu har skylten ramlat omkull och den fiskrika ån som rann förbi nedanför backen är sedan 1970-talet gömd i kulvert. Men för 1500 år sedan satt kanske våra förfäder och stekte sin fisk på precis samma plats som förortsborna nu grillar sina flintastekar.

Skogen är hög och tät och mörk på ömse sidor av bilvägen. Vi väljer inte den utan hittar en klätterväg som genar över det höga berget till vänster. Följer man stigen till bergets topp så hittar man, om man har tur, den grotta där familjen Hedenhös en gång startade sitt äventyrliga liv. I varje fall om man får tro författaren och tecknaren Bertil Almqvist. Här växer blåbärsriset så högt att man kan stå rak och plocka blåbären när det är så dags. Stigen delar sig vid ett brant pass, där någon okänd omtänksam vandrare någon gång lagt dit ett par trappstenar. Marken sluttar långsamt neråt. En grann hackspett slår en trumvirvel mot barken på en jätteek. Stackmyror springer i förväg på stigen. De bits. Stora stenblock ligger utspridda här och var. Där har de legat stilla sedan istidens dagar. Nu ljusnar det mellan granarna. Det glittrar långt där nere. Undras hur varmt vattnet är idag? Vi är framme! Det tog precis en timme från dörr till dörr. Och denna timme har förflyttat oss nästan hundra år tillbaka i tiden. Till en återvändsgata kantad av stenmurar mot stugtomterna, brunnar med gröna pumpar,  grusgångar och ängar med prästkragar och blåklockor, röda stugor med fönsterluckor, syrénbersåer och knotiga klarbärsträd, flaggstänger och drillande koltrastar. Jodå, där finns också bilar, gräsklippare, teve-antenner, vattenkokare och utegrillar. Och gräsklippare. Fast inte om man vill behålla ängarna. De måste slås med lie efter midsommar. Det är en ojämn kamp mot äxing och kirskål. Jag försöker spara dungarna med gullvivor och ackvilejor. Puh!  

 
Då händer något utanför både tid och plats. Genom häcken skymtar något i mörkorange och någon säger "You are doing it in the old way. Good!" Där står den 13:e inkarnationen av Tsona Gonts Rinpoche, utsedd av Dalai Lama och president för Himalayas buddistiska kulturförbund, 43 år ung, Master of Buddhist Philosophy, iklädd en lång draperad munkklädnad. Han var gäst hos närmsta grannen, en vittberest teolog. Han behövde åka långt bort för att hämta kraft till sina alla uppdrag, bland annat ekumeniskt arbete för vänskap mellan olika religioner, miljö- och socialt arbete, uppbyggnad av kloster och skolor, och stödjande av ett dagligt TV-program "Noble Wisdom" som sprider Buddhas budskap om Kärlek, Visdom, Tolerans och Medlidande. Hans enda medresenär var utbildad kock, som lagade en utsökt vegetarisk lunch som jag blev inbjuden till. I hemlandet är han alltid omgiven av en stor uppvaktande skara, men här kunde han röra sig fritt och ensam. Han vandrade på stigarna, han mediterade ute i naturen, han sträckte ut sina armar och ropade: "I am free!" Han hade hittat en annan värld här och nu.

juni 2010

Varje tid har sitt eget språk

Att försöka förklara vad en dator är för något för en människa på 1800-talet vore inte lätt.

"En liten låda som man kan skriva på med vilka stilsorter som helst oför att sedan skicka iväg det skrivna osynligt till någon läskunnig som bor i Afrika eller Kina. Lådan kan visa bilder, både orörliga och levande bilder i färg som visar vad som händer i hela världen. Lådan kan skriva svar på alla frågor som man kan hitta på, från hur daggmaskar vet vart de ska krypa till de svenska drottningarnas historia. Lådan kan spela musik, flera tusentals musikstycken för alla smaker. Med hjälp av lådan kan man tala direkt med vänner som bor i nästa hus eller på andra sidan jordklotet. Man kan få hjälp att räkna ut knepiga tal eller spela schack eller få reda på vilka butiker som har de bästa prisvärda varorna, och man kan köpa flygresor till Thailand.
"

Skulle vår farfars far och mormors mor tro oss? Knappast. "Kan den inte koka morgongröten också, så vill vi inte ha den" kanske de skulle  säga och skratta ut oss. Jag förstår dem. Datorbeskrivningen här ovan verkar ju helt knäpp, mera som en saga om en trollerilåda än en exakt faktatext om vår kära laptop. "Laptop?" säger farmors mor Evelina, som var född i Brighton och kunde utrikiska. "Är det en tokig snurra som man ska ha i knäet? Oh, dear, no!" Om vi i stället hade använt senare tids ord och uttryck: "en automatisk, digital och elektronisk maskin", så kanske de skulle lystra med lite större nyfikenhet men ändå inte tro annat än att vi drog en skröna. För vi saknar ett språk som kan överbygga ett par hundra års civilisationsklyftor. Hur många nya tekniska ord har inte vårt svenska språk begåvats med  under vårt liv?  Våra barn och barnbarn tar dem för givna, medan vi seniorer nog har det lite knepigare. Det tar ju längre tid för oss äldre att få in nya begrepp i långtidsminnet, medan småbarn på 3 år lätt kan lära sig att tala svenska med mamma och spanska med pappa. Därmed inte sagt att småbarn begriper allt dåfår höra. Då jag var liten brukade min mamma läsa aftonbön med mig och min lillebror. "Gud som haver barnen kär, se till mig  som liten är. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får." Det var som en magisk ramsa som sövde oss mjukt in i drömmarnas värld. Gud satt i himlen och kikade på oss små. Vem det var som kom och gick förstod jag inte. Jag trodde att mamma sa "nycklar kommer, nycklar går", och jag såg framför mig en nyckelknippa som gick hit och dit på sina breda fötter. Den som älskade Gud fick nycklarna – eller var det så att den som Gud älskade skulle få nycklarna? Det var för knepigt att förstå, så jag somnade tvärt. Än idag grubblar jag över den frågeställningen.

januari 2010

Några efterjultankar om olika sorters makt

Under julen fick min Mac vara i fred. Jag hade ingen tid för den på grund av alla gamla verkligt viktiga julsysslor. Dit räknar jag: att leta ovanliga julkort, kanske skriva några rimmade rader till särskilda vänner, och sedan leta mig fram till vilken närmast belägna brevlåda som ersatt den gamla på gathörnet på grannhuset.

En dikt om ljusets makt

Det är inte bara seniorer som skickar jul- och nyårskort. Sedan flera år tillbaka får jag ett hemskapat nyårskort med en mer eller mindre känd dikt som beskriver den aktuella tidsandan. Dikten är handskriven i svart på präglat vitt tjockt papper. Där finns alltid någon enkel dekoration i rött, ingen tomte eller så, utan ett fjun från en fjäder, eller kanske ett torkat rönnbärsblad. Årets kort pryddes på mitten av en kraftig men mjuk vertikal rand där färgen tonade ut åt höger. Och i år ljöd dikten:

Ljuset finns hos de människor
som i sig själva har den makt
som har makt
att motstå all makt.
Ljuset tänds, slocknar, tänds.
Jag ser det hos så många människor jag möter.

Sången har också makt

Författaren är Göran Sonnevi. Avsändare är en ung medelålders kvinna, skolkamrat till min dotter. De lärde känna varandra då de gick i gymnasiet och skulle frälsa världen med politik och musik. Deras ljus finns kvar, och varje sommar dränker vi trakten kring sommarstugan med visor av alla slag natten lång. Det är makt, det!

 

Digital makt över jultraditioner

Julen har makt att föra samman släkten, unga och gamla. Förr i världen brukade vi snottra och leka blindbock och sedan läste jag sagor för barnbarnen i sängkammaren medan föräldrarna tog sig en behövlig lur ifred i emmorna och soffan i salen. Men i år slogs sagorna ut av de senaste julklapparna, små behändiga apparater som jag knappt vet namnet på men som kan trolla fram nästan allt man kan önska sig. Till exempel spela såväl "Juloratoriet" som "Ack, Sundbyberg", upplysa oss om hur långt månen avlägsnar sig från jorden varje år (3,2 cm! men OBS! uppgifterna varierar) eller ta ett foto av farmor och med hjälp av en liten pinne förändra hennes anletsdrag till en skräckinjagande avatar, samtidigt som någon plockar fram vad "avatar" egentligen betyder. Det var visst något om en till jorden nedstigen hinduisk gud.

I Dagens Nyheter finns en serie "Medelålders plus", skapad av Sven-Bertil Bärnarp, och i julas fångade han en liknande familjeträff, där pipande julklappar vann över julmaten, alltmedan det gamla värdparet rådvilla tittade på och försökte förstå vad som var viktigare än matron. Känns scenen igen?

 

Gamla hattar tar makt över tekniska underapparater

På mitt apparatstörda julkalas tröttnade en handlingskraftig ung herre på allt blippbloppande, han letade fram alla mina gamla hattar, ärvda från mormor och fastrar, och så satte han igång hattbytesleken som en variant av "Hela havet stormar", småapparaterna glömdes bort, alla var med oavsett ålder, floren flög, fjädrarna rök, och den gemensamma LEKEN VANN! Det var också ett exempel på makt.

❀ ❀ ❀

Upp på sidan!

Välkommen

Du är inloggad på medlemssidorna.

Under LÄNKARNA nedan
kan du ta del av:

MacSnack
redaktör Wivianne Runske
- Diverse Snack om Mac

(Har du idéer maila mig!)
MacSnack sid 2


Läsvärt
MacSenior i media
- Birgitta Lindén -

Jaskabara

Når vår Max 200 år?

Den gamle och nätet Läsvärt sid 2 novell

2013

Om Limerickar
Göran C-O Claesson

2012
Eva Söderlind överlämnar redaktörskapet tlll
Wivianne Runske Webmaster Ragnar Thorell avtackar

Skribenter o insändare:

JOBs-teckningar
Jurgen Wahlgren

om fotoalbum
Anna Schönberg

om appar
Hans Leufvenmark

om sociala media Leufvenmark /Runske

Hitta Fossila Ord
om ORD

ord förändrar betydelse
Ord och Betydelse

OM SLADDAR
Gudrun Hjelte om sladdar

2011
redaktör Eva Söderlind

Konsten att köpa en Snöleopard på nätet
Anna Schönberg

DATAORDLISTA
- fri tolkning
Bo Forssell

Steve Jobs Stanford Elisabeth Schwerin tipsar

Om en punkt
Runske/Modig

arg kille downloadar Lion
Jurgen Wahlberg

paddor med appar
Gudrun Hjelte

intervju med webmaster
Ragnar Thorell grundare o Apple-loggans skapare

Har du Ånk
ThomasHaug
bidrar med kåseri om något som berör de flesta av oss

STRID om en punkt
Wivianne Runske

debatt om punkter ..Hjelte/Runske

datorspråk/språkvård
MIN MAC OCH JAG
Eva Söderlind

2010
svinfluensa o smutsiga knappar, genvägar, språk

En timmes färd till en annan värld
En annan värld

Varje tid har sitt eget språk
Varje tid - eget språk

jultraditioner
av Eva Söderlind

2009
Det är fotogenkökets fel

Tankar kring datororden "Moderkort", ""Processorn", "RAM-minne", "grafikkort", "Hårddisk" och "Optisk enhet" Moderkort" och "Den snabba Processorn", (CPU) Söderlind/Haug

Tankar om datororden skärmstorlek, Airport,
Bluetooth, LCD och pixel
Söderlind/ Haug


På Villande Språkväg
Gudrun Hjelte sid 2

Metrowrap och Intäktsben
Metrowrap och intäktsben

Vårdad Svenska?
Vårdad svenska?

Två kilometrar på 20 minutrar
Två kilometrar på 20 minutrar


MacSeniorerna – föreningen för seniorer med Macintoshdatorer  e-post: info@macseniorerna.org

FÖRENINGEN   |  KALENDER  |  KURSER  |  TEKNIK, TIPS och TRIX  |  iPAD iPHONE  |  MACSNACK  |  LOGGA IN  |  HEM