Läsvärt sidan 2

Göran C-O Claesson

D e n   g a m l e   o c h   n ä t e t

Han var en gammal man som arbetade ensam vid en liten Macintosh i Rotebro, och han hade försökt i 84 dagar nu att komma ut på nätet. De första dagarna hade han haft en pojke hos sig, hans äldsta barnbarn, och pojken kom gärna tillbaka när gamlingen bad om det – men den tjänsten ville han helst inte be om. Pojken hade berättat att han sent en kväll, när han tänkte surfa på nätet, började med att vittja sin e-post. Där fanns då ett meddelande från hans matematiklärare: "Stäng datorn och gör din matteläxa!" Pojkens föräldrar och klanen i övrigt – och gamlingen själv – hade blivit oroliga. Pojken surfade ju i stället för att studera! Så den gamle hade bitit ihop och försökt komma ut på nätet utan hjälp. Den gamle var skrynklig i ansiktet. Allt hos honom var gammalt utom ögonen som var nyfikna och obesegrade. Pojken älskade honom, och det var inte minst han som hade lockat den gamle att ge sig ut på nätet för att komma med i intressanta debatter och själv öppna en spännande hemsida. Han hade tvekat länge. Talet om att "surfa på nätet" gjorde honom misstänksam. Från sin kajak hade han sett – och hört – massor av vältande, flåsande och svärande vindsurfare och förstått att det bara är ett fåtal som verkligen lär sig surfa. Han hade blivit rädd för att det var lika illa med surfandet på nätet. Men så hade han hört jämnåriga säga att de var för gamla för att lära sig en ny teknik, och då hade han bestämt sig för att sätta igång. Du har ju redan modem och kommunikationsprogram, hade de datakunniga i klanen sagt. Då är det bara att teckna ett internetabonnemang! Ring Algonet! Just nu verkar dom vara minst dåliga! Så han hade ringt Algonet och blivit glatt överraskad. Han hade fått bestämma sin e-postadress redan i telefon, och i och med det var abonnemanget igång! Han hade sedan stolt lagt till e-postadressen i sitt brevhuvud. Den var en bra signal, tyckte han, till alla som möjligen trodde att han börjat bli en fossil.

Efter ett par dagar hade det kommit några sidor med tättskrivna upplysningar, undertecknade Algonet Staff. Han hade stirrat allt mer bekymrad på texten. Texten var på en äcklig svengelska och innehöll en massa oförklarade facktermer – t ex PPP – men den sade ingenting om själva den springande punkten, hur man sätter igång! Den gamle hade fallit i dystra tankar. Hur många gånger hade han inte ilsknat till när folk som konstruerar en maskin eller ett system gör instruktionerna själva! Att de aldrig inser att de är diskvalificerade för den uppgiften! Det var tydligt att den här experten bara talade till folk som redan kunde allt det tekniska om Internet! Vad skulle han nu göra? Det hade inte varit lätt att tänka efter ty telefonen började ringa. Först på tråden var hans elvaåriga dotterdotter på Åvägen, sedan den ena klanmedlemmen efter den andra. Alla frågade: Varför svarar du inte på min e-mail? Den gamle var präglad av över femtio års arbete med ordrykt så han bad dem först att säga e-post, inte e-mail. Sedan svarade han på frågan.

Jag kan inte öppna min e-post eftersom jag inte fått reda på hur jag kommer ut på nätet!

Även utomstående ringde och undrade varför han inte svarade på sina e-brev. Förargligt nog hade han blivit tvungen att berätta samma historia för dem. Det var då pojken hade kommit till hjälp igen. Det visade sig att ett särskilt internetprogram måste installeras och att det programmet i sin tur gjorde det nödvändigt att förstärka minnet! Pojken var vänlig nog att säga att det var datorns minne han menade. Program och extra minne inköptes. Den gamle hade nyfiket sett på medan pojken installerade programmet. Det var som att se ett videoprogram medan det körs på snabbframspolning. Diskett efter diskett in, det ena fönstret efter det andra upp på skärmen, klickningar i den ena rutan efter den andra. Inte hade han någon chans att följa med i vad som hände! Så den gamle hade tagit fram sin dikteringsapparat och bett pojken visa – långsamt! – hur man hämtar och sänder e-post och samtidigt tala om vad han gjorde. Han hade sedan observerat varenda knapptryckning, lyssnat på vartenda ord – och dikterat både tryckningarna och nyckelorden för sin apparat. Till slut hade han fått en begriplig instruktion för e-post i form av en talbok som han kunde följa steg för steg. Nu var han ensam igen, och nu skulle han igång. Han skulle klicka först på Free PPP1.05 alias. Han snedtände direkt! Det är ju länge sedan ett gäng kreativa snillen bröt sig loss från Xerox i Palo Alto, tänkte han. De lyckades göra livet drägligt för tekniskt ointresserade användare av datorer. Macintosh lanserades redan 1984 och förvandlade skärmen från ett trist formulär till ett skrivbord med pärmar och mappar och papperskorg. Och så, när jag vill ut från min kära Mac på nätet tretton år senare, då skall jag i alla fall behöva lära mig en massa onödigt från datorernas barndom! Vad var nu denna PPP-alias? Jo, pojken hade sagt att det var en lokaltelefon framme på skrivbordet som gick in till uppringnings-programmet PPP i mappen Program. Den gamle ändrade namnet på lokaltelefonen till Ring upp – och kände sig bättre. Så klickade han på Ring upp, och upp hoppade en ny skylt på skärmen, Config PPP, med tio olika inställningar på engelska. Talboken gav dock ett kort besked: klicka bara på Open! Han gjorde det men retade sig på att där fanns nio rutor som inte behövdes. En ny skylt hoppade upp: Free PPP Connection Status PPP Down samtidigt som modemet började pipa. Skylten fylldes med upplysningar på engelska. Talboken: strunta i dom! Så sade skylten Establishing Communication och försvann samtidigt som skylten därunder ändrades till PPP Up. Därmed var det dags att klicka på Netscape Navigator alias, alltså lokaltelefonen till internetprogrammet. Han kände ilskan växa igen, men gav sig själv en skarp tillsägelse med hög röst. – Sluta slåss med tekniken! Kom ihåg sekreterarna! Han mindes inte när han hade börjat prata högt då han satt vid sin Mac. Han hade sjungit när han var för sig själv förr i tiden. Han hade antagligen börjat prata högt sedan pojken hade lämnat honom. Men nu sade han sina tankar högt, eftersom det inte fanns någon som kunde förarga sig på dem. Den gamle hade kommit att tänka på kursen i ordbehandling som han hade gått tjugo år tidigare. Det var på den tiden då chefer var män och hade sekreterare i stället för datorer. Så han hade gått kursen tillsammans med nitton damer. Han hade lagt märke till att det var just de allra skickligaste sekreterarna som hade svårast att lära sig den nya tekniken.

Sitt inte där, du ordbehandlingsveteran, och konkurrera med internettekniken! Lär dig använda den! Du vet ju varför den är så idiotisk som den är! Grundkonstruktionen är äldre än Macintosh – du får acceptera det! Du vänjer dig!

Med en suck ändrade han namnet på den andra aliasskylten till Nätet och klickade på den. Nu blev det liv på skärmen! En massa reklamskyltar för Algonet under rubriken Sveriges Internetleverantör. Nå, den var inte mer Sveriges än att det mesta var på engelska. Home, Reload, Find och tjugo andra alternativ att klicka på. Nio av dem var rullgardinsmenyer som var och en i sin tur innehöll en massa alternativ på engelska. Den gamle lyssnade på sin talbok, grep tag i en rullmeny och klickade på Netscape Mail. En stor del av rutorna på skärmen byttes ut. Bland de nya fanns Get Mail, och den klickade han på. Det visade sig att han hade en massa olästa meddelanden i sin Inbox, och genom att klicka där fick han fram det ena e-brevet efter det andra – allt skrivet i en enahanda, gnetig liten skrivmaskinstil som om ordbehandling inte hade funnits i tjugofem år! Det var för väl att han kommit igång! Nu fick han läsa glada tillrop från pojken och andra datakunniga i klanen. I hans Inbox fanns det lyckönskningar på färgglada vykort från barnbarnen på Åvägen och bilder på hans brors barnbarn i Törnskogen. Dessutom fanns där ett par långväga brev av just det slag som motiverat att han kopplat sig till nätet, brev som satte igång nya tankar.

Ett av dem var från religionshistorikern i Lund som han träffat på ett seminarium om religionsfrihet. Hon hade blivit bekymrad när han trodde att Koranen inte föreskriver att kvinnorna skall täcka sin hals och sina lockar med ett dok. Se Sura 24:31 och 33:59, skrev hon. Den gamle blev plötsligt på riktigt gott humör. Detta var e-post som bäst: enkel, opretentiös, snabb. Han reste sig och hämtade Koranen. Han läste med stigande förvåning. Det innehåll han lyckades läsa ut ur de två passagerna var bara att rättrogna kvinnor skall kasta sin slöja över sin barm och inte visa sina behag på det att de bliva igenkända så att de ej förorättas. Inte kunde han läsa in en instruktion om någon viss typ av dok i den texten! När han läst brevet, råkade han se en ruta som hette Re:Mail. Han klickade på den och fann att han fick ett returbrev förberett. Han behövde inte ens skriva ut adressen – vilken service! "Hej," skrev han, "vad har du för skäl att tolka de här passagerna som du gör? Obs! Det skall vara skäl som fanns redan på Profetens tid och inte lagts till av lärjungar långt senare!" Den gamle vid datorn var nu verkligt glad för första gången sedan han börjat försöka komma ut på nätet! Men han kände sig snart trött när talboken inte hjälpte honom att hitta de rätta knapptryckningarna för att få iväg brevet. Ännu tröttare kände han sig när brevet plötsligt var borta från skärmen utan att han kunde komma underfund med om det var sänt eller om han råkat radera det. Då kom missmodet tillbaka. Han reste sig och började gå fram och tillbaka i rummet.
Varför, sa han högt, varför håller jag på med det här? Varför gör jag inte det jag är bra på? Jag kanske inte har så många år kvar! Är det inte bättre att jag ger upp? Det är kanske för svårt när man är gammal!
De orden gjorde honom ännu mer missmodig. Han kände sig helt slut när han såg på klockan att natten hunnit upp honom. Han följde trött ritualen för att stänga datorn, släcka skärmen, slå av modemet och dra proppen ur jacken. Sedan kröp han till kojs. Han somnade nästan med detsamma och flyttades åter in i en dröm som han haft flera gånger de senaste 84 dagarna.

Han var pojke och gick längs en sandstrand en bit upp från vattnet. Mellan honom och vattnet fanns en gles ridå av palmer. Bortom stammarna såg han ett stort passagerarfartyg. Han kände att det var där ute han skulle vara, ombord på fartyget! Han visste att han inte kunde komma dit ut. Fartyget rörde sig sakta ut från stranden. Han led av att vara på stranden – men han hade ingen båt för att ta sig ut till fartyget. Det rörde sig bort så sakta att han skulle kunna simma ut – men han visste att det fanns hajar i vattnet! Han var förtvivlad över att han inte kunde ta sig till fartyget. Det bara gled sakta ifrån honom.

– Du har inte tömt din brevlåda, morfar! Här har du Time med Bill Gates på omslaget.


Det var pojken som väckte honom när han tittade in på väg till skolan.

När jag kommer tillbaks i morgon kan du berätta för mig om han låter Microsoft förbarma sig över Apple.

Nästa gång pojken kom, hade den gamle somnat i stolen. På skärmen var det en skylt med ett tecken för trafikvarning, beskedet PPP wait timeout while waiting for ">" och en ruta för att klicka OK. Nu när ögonen var slutna fanns det inget liv i hans ansikte. Ett nummer av Time låg vid sidan av datorn.

– Vakna nu, sa pojken och la handen på den gamles ena knä.

Den gamle öppnade ögonen och en liten stund var han på väg långt långt bortifrån. Sen log han.

– Har du läst om Gates, frågade pojken och plockade upp Time-numret.

Du får tidningen så du kan läsa själv men först måste du lyssna på en varning! Det faktum att Bill Gates lyckats bygga sig en helt egen dataväg och blivit världens rikaste man . . . – det gör det inte lämpligt för mig att missköta mina studier!

De skrattade båda. Pojken böjde sig fram och klickade på OK så att skylten försvann.

Vi har olika start, sa den gamle. Jag lät dig använda min dator redan när du var liten.

Jag vet det, sa pojken. Det går lätt för mig – men det är ovanligt många konstiga låsningsskyltar som du får upp på din skärm. Timeout waiting for "< " – det har jag faktiskt aldrig sett förut. Men nu måste jag kila om jag inte ska missa mina studier lika mycket som snillena i Silicon Valley!

Tidningarna nästa morgon innehöll en tämligen ordinär blandning av nytt från dårhuset världen. Kollapsande pyramidspel orsakar kollaps i Albanien. Sveriges ekonomi påstås vara sanerad därför att statsskulden inte växer längre. En forskare har konstruerat någon slags strålningsapparat som skrämmer bort hajar från simmare. Den gamle lade märke till att nyhetsströmmen fått ett nytt inslag som breder ut sig mer och mer: internetadresser och recensioner av "hemsidor". Det skulle t ex gå att läsa Albania Daily News genom att knappa in en osannolikt lång kombination som började med web.albaniannews och slutade med 1.html. Han tryckte in varenda tecken ytterst noggrant. Sedan gick minuterna – och ingenting hände! Den gamle letade igenom alla menyer men det fanns absolut inget kommandoord för att få igång kontakten.
Han kom ingen vart och kände sig alltmer eländig. Om pojken vore här, tänkte han. Till sist fick han kapitulera och ringde pojken.

– Nu har jag skrivit webadressen till en tidning, sa han, men hur får jag sedan kontakt med tidningen?

Pojken var hjälpsam mot den gamle som vanligt men den här gången hade han mycket svårt att förstå vad han menade. Den gamle fick ta om.

Exakt vad gör man när webadressen väl har skrivits in i adressrutan?

Menar du, frågade pojken, att datorn inte reagerar på Enter?

Vad är Enter?

Den gamle fick höra ett våldsamt skratt. Han tvingades hålla ut luren från örat. När pojken hämtat sig, berättade han att Enter är PC-språk för vagnretur och att vagnretur är PCkommando för "Verkställ". Den gamle tackade, tryckte på vagnretur, kom fram till Albanian Daily News – och fick där reda på att han måste bli prenumerant för att få ta del av några nyheter. Åtminstone något som fungerar i Albanien, tänkte han besviken. Den gamle hade inte hört Enter-skrattet för sista gången. Det exploderade igen när klanen träffades för att fira en födelsedag, och det rullade runt bland de datakunniga. Tänk att en människa kan arbeta med en dator i många år utan att stöta på Enter!

Ja, tänk, svarade den gamle surt, att ett nytt kommunikationssystem som växer snabbt över hela världen skall ha kvar primitiva detaljer från dateriets stenålder!

Det ska du säga, sa pojken, du som berättat för oss att spårvidden på våra järnvägar har tagits från romarnas vagnar!
Det svaret gjorde den gamle gott. Han påminde sig fler exempel som visade att detaljer från gammal teknik och gamla sedvänjor lever kvar. Han kom på att han inte retade sig på tangentbordet trots att QWERTY-ordningen är idiotisk. Den utformades ju en gång för att inte typarmarna skulle slå ihop med varandra i gamla manuella skrivmaskiner. Han bestämde sig för att sluta reta sig på internetteknikens ålderdomligheter. Om han skulle lyckas i den föresatsen, det var han inte säker på, och på natten sov han oroligt igen. När han vaknade hade han varit på palmstranden igen – utan båt och utan att våga simma ut till fartyget men hans längtan att komma dit ut hade blivit så stark att den gjorde ont. Nästa dag blev till en svår besvikelse för den gamle.

Han hade trott att det fanns ett innehåll i uttrycket "surfa pånätet". Han hade trott att den som var ute på nätet lätt kunde flytta sig hit och dit för att stanna där det verkade intressant. Han hade hört att det fanns "sökmotorer" för surfandet. Hans egen dator var utrustad med Alta Vista och ett par andra sådana motorer. Nu skulle han sätta igång på allvar! Efter ett par timmar förstod han att den som hittar fram till något intressant på Internet, det är den som vet exakt vad han skall söka och som vet exakt hur sökmotorn söker! Han insåg varför tidningar och tidskrifter, ja till och med tvprogram, allt oftare sätter ut internetadresser när de skriver om något som är intressant på Internet. Det är mycket lättare att hitta adresserna hos dem än genom att leta på Internet! Inte undra på att tidningar som InternetGuiden har sida upp och sida ner med internetadresser till program, företag och organisationer! Den gamle tittade närmare på internettidningar som pojken givit honom. Han började studera deras tips, råd och reklam för handböcker och kataloger. En insikt växte fram hos honom. Allt tal om att det är lätt att komma ut på nätet är en ren bluff! Den växande volymen av tips och råd visar att surfandet i själva verket är kvalificerat och tidskrävande. Han stängde datorn och cyklade till Persons Bokhandel där han köpte en anteckningsbok och Internet för Dummies, en tung bok med 356 breda sidor. Från den dagen skrev den gamle upp i sin anteckningsbok intressanta internetadresser bland allt som tidningar och tv presenterade och prövade dem. Då började det äntligen kännas som att hans tröttsamma nätarbete gav något. Genom att trycka www.amazon.com var han plötsligt i Kalifornien, i en gigantisk bokhandel som växer snabbt och som just tagit med halvannan miljon utgångna böcker i sitt sortiment. Genom att trycka www.partenia.org kom han till ett katolskt biskopsdöme utan geografiska gränser. Med www.scb.se kunde han ta del av Statistiska Centralbyråns material och med www.riksdagen.se kunde han se vad Riksdagen håller på med och plocka vad han ville ur den ständigt växande lagtexten i Svensk Författningssamling. Där fanns det mycket att förvånas över men så knappade den gamle in en hemsida som kom honom att undra om han någonsin skulle kunna bli förvånad mer. Det visade sig att www.lavamind.com.pet.html var en träffpunkt för människor från hela världen som sörjer ett husdjur. Var och en skriver en gripande nekrolog över sin bortgångna katt, hund, leguan eller vad det nu kan vara – och läser de andra djurens eftermälen.

Människan är sig lik, tänkte den gamle. Internet gör bara likheten snabbare spridd! Han fortsatte sitt knappande, allt mer fascinerad. För att börja lära sig sökningens konst började den gamle att leta efter sin kommun på nätet. Det blev en nyttig lektion. Sökordet "Sollentuna" gav alldeles för många träffar – det gäller tydligen att söka snävt. "Sollentuna kommun" gav å andra sidan inte mer än adressen. Under "Sollentuna skolor" hittade han närmare information om Rudbecks och gladde sig över att den var vettig och överskådlig. Så upptäckte han att elevrådet inte lyckats göra något på sin hemsida i sju månader. Den gamle sken upp. Han var i gott sällskap! "Sollentuna Bibliotek" presenterade sig tilltalande men den gamle kom inte åt att botanisera i själva boksamlingen. Det kändes snopet. Han funderade på göra om en reportageresa som han gjorde för mer än femtio år sedan genom stora delar av USA. Under funderingarna hade han insett att han aldrig skulle få recensioner eller knappast något nämnvärt antal läsare om han reste bara i sina egna gamla spår. Han måste också leta efter kända författares spår i USA! Sådana borde det finnas många av. Om inte annat så hade ju den postumt utnämnde hedersledamoten i Sollentuna Författarsällskap, Carl Jonas Love Almqvist, bott där i flera år. Den gamle lämnade sin sökmotor med det högstämda namnet, tittade på sina anteckningar, tryckte www.lysator.liu.se/runeberg/index.ee.html och kom på det sättet till Runebergprojektet vid Linköpings Universitet där han fick fram uppgifter om Almqvist, Fredrika Bremer och andra författare som rest i Amerika. När han reste sig från datorn den kvällen, kändes det som om han gjort en väldig fångst. Pojken tittade in, såg den svartgula Internet för Dummies och log menande.

– Ja, jag biter i det sura äpplet, sa den gamle. Jag har kapitulerat och studerar mig ut på nätet. Har du också kapitulerat och sköter dina studier?

Jag får lön nu för att trimma in ett nätverk mellan datorerna i skolan!

Jaha, du fortsätter som Bill Gates trots alla förmaningar!

De blev så småningom eniga om att sluta hoppas på Gates som räddare av Apple. Kanske skulle företaget leva vidare med hjälp av en arabisk prins och en fusion – men skulle någonsin företagets själ och grundläggande idé kunna räddas? Den gamle skötte sin vanliga tillvaro några dagar men återvände så till arbetet med att försöka bli vän med epostsystemet. Han lyckades lugna ned sina tangentfingrar till en jämn, långsam takt som om han skrev på en gammal manuell skrivmaskin och kände sig bättre till mods allt eftersom han lyckades sända fler e-brev. Han vågade sig också på att sända manuskriptet för Sollentuna Författarsällskaps medlemsmatrikel som bilaga. Den skulle iväg för att layoutas och tryckas. Så började eländet med obegripliga skyltar igen. En del brände som maneter, en del högg som hajar! Den gamle behöll sin tillförsikt de gånger obegripligheten försvann bara genom att han klickade på OK. Utan att blodtrycket ökade okejade han t ex gång på gång bort det irriterande beskedet att "programmet okänd" oväntat hade avslutats. Men så högg värre hajar, skyltar som krävde att han valde mellan två alternativ, t ex Quit eller Ignore. Hur skulle han kunna veta vilket? Den gamle fick finna sig i att en skylt härskade ostörd på skärmen ganska länge. Skylten frågade: "Är du säker på att du vill avbryta filöverföringen?" Den gamle måste klicka på Avbryt eller OK för att komma vidare. Avbryta vad? Hans tankar bara tumlade. Den gången gick det att nå "Support" på telefon. Där fick ha veta att OK i det här fallet betydde "avbryt" medan Avbryt betydde "inställ avbrytningen"! Den gamle blev åter missmodig, och det gjorde honom trött. Så småningom dök det upp ännu en egendomlig skylt. Den flöt lätt och lekande som en bubbla ovanpå skärmen, bar sju hela rader med obegripligheter och hindrade arbetet lika effektivt som tentakler på en manet. "Error. . . deferred mail . . . does not have a DNS entry. . . check the name in the Location URL. . ." Den gamle började hojta högt i ilska! Ljudet av hans egen röst väckte ett minne hos honom, minnet av ett ilsket rop han fått höra en gång då han arbetade på Xerox. Det hade hänt att nya maskiner började fuska när han kom i närheten. En dag hade en irriterad serviceingenjör skrikit åt honom: Du måste ta mej fan ha ett Van Allen-bälte precis som jorden! Håll dig på avstånd från maskinerna! Den gamle frös till. Han visste ju att ingenjören bara hade skojat. Men ändå – var det inte underligt, det pojken hade sagt, att just han fick fler konstiga skyltar än vanligt på skärmen? Tänk om det låg något i det där skämtet om Van Allen-bältet. Han tog ju varje dag en kapsel Pikasol högkoncentrerad fiskolja – kunde det påverka kroppens elektriska laddning?
Du är trött nu, gamle man, och börjar falla in i ren vidskepelse! Åter till arbetet!

Den tillsägelsen framförde han med både skärpa och styrka, och den hjälpte. Han fick igång arbetet med musen och tangenterna igen – men han blev tröttare för varje motgång. Så kom han på att han skulle vittja sin Inbox. Där var ett meddelande från tryckeriet. Matrikelbilagan som han hade sänt hade kommit fram i något slags krypterat skick, alltså oduglig. Tydligen sänder inte hans dator på ett språk som tryckeriets dator kan läsa! Bäst han skickar en diskett i stället! Han kände sig ganska misslyckad när han kopierade medlemsmatrikeln på en diskett och lade den i ett kuvert för gammaldags befordran per brevlåda och brevbärare. Tröttheten anföll honom, och en ny, överraskande skylt hoppade upp och flöt sedan på skärmen i en retfull obegriplighet. Det var som den ville visa den gamle att han inte alls kunde vara säker på att få behålla fångsten som han var så glad för.

Varför anfaller du mig, frågade den gamle. Skylten tittade på honom när han talade.
– Försvinn, röt den gamle. Lämna mig ifred!

Det piggade upp honom att ryta åt skylten för hans rygg hade stelnat till under natten och den gjorde riktigt ont nu. Högra handen hade fått kramp. Den krökte sig tätt kring musen och han såg på den med avsmak.
Vad är det för sorts hand? sa han.

Han gned kramphanden mot byxorna och försökte mjuka upp fingrarna. Men den ville inte öppna sig. Han såg på skärmen och kände hur ensam han var nu. Jag hatar kramp, tänkte han. Det är den egna kroppens svek. Kramp förödmjukar en själv. Den gamle kände sig övergiven i halvmörkret med skärmens envist saboterande skyltar som enda sällskap. Så slog det honom att krampen hade ett budskap! Han klämde sina handflator mot varandra. Det gjorde ont i högerhanden – händerna levde! Han lutade sig bakåt mot stolen. Hans axlar ömmade – han levde! Han reste sig. Jag vill sluta bättre än så här i natt, tänkte han. Hur får jag upp ångan igen? Då kom han att tänka på den där veckan för tio år sedan när han hade tampats med flera leverantörer av persondatorer. Han hade förstått att en persondator borde vara till stor hjälp i hans arbete. Så han hade gjort i ordning arbetsprov: exempel på brev, protokoll, bokkapitel och adressregister. Han hade sedan gått till en leverantör. Där började en säljare hålla föredrag för honom på en blandning av amerikansk slang och svengelska. Han avbröt säljaren och bad honom visa hur man gjorde brevet, protokollet osv på datorn. Det klarade inte säljaren! För att dölja det lät han sin ordström flöda som förut. Den gamle hade gått vidare till andra leverantörer. Varje gång blev det som en armbrytning mellan honom och säljaren. Han försökte pressa säljaren att visa arbetet – säljaren försökte tvinga honom att lyssna på en litania av maskinfinesser. Så, vid fjärde försöket, hade det hänt något. Han hade då kommit till Reda på Flemminggatan som sålde Macintosh. Han tog fram sina arbetsprov – och det blev ingen armbrytning den gången. Säljaren satte sig lugnt vid datorn och visade enkelt hur man skrev brev, protokoll, boksidor och register. Den gamle köpte en Mac och fick på köpet historien om hur den hade kommit till.

Du ser, sa han högt till sig själv, du vann den armbrytningen! Ingen har knäckt ditt självförtroende! Du kommer att vinna över de här hajarna också! Du kommer att få nytta av nätet!

Den gamle fick en ingivelse. Han kikade i anteckningsboken med webadresserna och knappade in uk.imdb.com, en filmdatabas. Jo, mycket riktigt! Båda hans filmidoler hade kämpat på samma sätt, Spencer Tracy 1958 och Anthony Quinn 1990. Så han gick och lade sig, nöjd som en segrare. Det sista han tänkte på innan han somnade var vännerna som hade sagt att de var för gamla för Internet och Rudbecks elevkår som visat att även unga kan köra fast. Efter den natten utväxlade den gamle e-post med kontakter på vitt skilda håll utan att irritera sig på att bilagor kom fram vanställda. Han klarade till och med påfrestningen när e-post till honom själv först inte kom under fjorton dagar och sedan kom på en gång. Han fick sakta mer och mer glädje av databaser och hemsidor utan att blodtrycket steg när förbindelsen slets av, trots att det hände ofta. Han började följa nätdebatter och kände sig beredd att delta. Han gav upp tanken att surfa på nätet men han paddlade dit han ville, envist och målmedvetet.

Pojken tittade in en morgon. Det han såg var en gammal man som sov så fridfullt att han inte ville väcka honom. Den gamle var inne i sin dröm. Han hade hoppat i vattnet och simmar. Nu vet han i drömmen att hans Van Allen-bälte skyddar honom mot hajarna. Han kommer allt närmare fartyget. Hans pinande längtan är snart slut. Han är nästan framme vid fartyget när drömmen försvinner.

Upp på sidan!

Ur antologin "Om orden fattar eld", Sollentuna Författarsällskap, Vudya Kitaban Förlag 1998, ISBN 91-86620-18-5.



Välkommen

Du är inloggad på medlemssidorna.

Under LÄNKARNA nedan
kan du ta del av:

MacSnack
redaktör Wivianne Runske
- Diverse Snack om Mac

(Har du idéer maila mig!)
MacSnack sid 2


Läsvärt
MacSenior i media
- Birgitta Lindén -

Jaskabara

Når vår Max 200 år?

Den gamle och nätet Läsvärt sid 2 novell

2013

Om Limerickar
Göran C-O Claesson

2012
Eva Söderlind överlämnar redaktörskapet tlll
Wivianne Runske Webmaster Ragnar Thorell avtackar

Skribenter o insändare:

JOBs-teckningar
Jurgen Wahlgren

om fotoalbum
Anna Schönberg

om appar
Hans Leufvenmark

om sociala media Leufvenmark /Runske

Hitta Fossila Ord
om ORD

ord förändrar betydelse
Ord och Betydelse

OM SLADDAR
Gudrun Hjelte om sladdar

2011
redaktör Eva Söderlind

Konsten att köpa en Snöleopard på nätet
Anna Schönberg

DATAORDLISTA
- fri tolkning
Bo Forssell

Steve Jobs Stanford Elisabeth Schwerin tipsar

Om en punkt
Runske/Modig

arg kille downloadar Lion
Jurgen Wahlberg

paddor med appar
Gudrun Hjelte

intervju med webmaster
Ragnar Thorell grundare o Apple-loggans skapare

Har du Ånk
ThomasHaug
bidrar med kåseri om något som berör de flesta av oss

STRID om en punkt
Wivianne Runske

debatt om punkter ..Hjelte/Runske

datorspråk/språkvård
MIN MAC OCH JAG
Eva Söderlind

2010
svinfluensa o smutsiga knappar, genvägar, språk

En timmes färd till en annan värld
En annan värld

Varje tid har sitt eget språk
Varje tid - eget språk

jultraditioner
av Eva Söderlind

2009
Det är fotogenkökets fel

Tankar kring datororden "Moderkort", ""Processorn", "RAM-minne", "grafikkort", "Hårddisk" och "Optisk enhet" Moderkort" och "Den snabba Processorn", (CPU) Söderlind/Haug

Tankar om datororden skärmstorlek, Airport,
Bluetooth, LCD och pixel
Söderlind/ Haug


På Villande Språkväg
Gudrun Hjelte sid 2

Metrowrap och Intäktsben
Metrowrap och intäktsben

Vårdad Svenska?
Vårdad svenska?

Två kilometrar på 20 minutrar
Två kilometrar på 20 minutrar

 

 

MacSeniorerna – föreningen för seniorer med Macintoshdatorer  e-post: info@macseniorerna.org

FÖRENINGEN   |  KALENDER  |  KURSER  |  TEKNIK, TIPS och TRIX  |  iPAD iPHONE  |  MACSNACK  |  LOGGA IN  |  HEM